De senaste inläggen

Tal på internationella kvinnodagen

Kära feminister! Kära systrar och allierade! Kära våldsfeminister och manshatare, som de kallar oss.

8:e mars. Den internationella kvinnodagen.

Det är nu ett år sedan jag stod här sist. Ett år har gått sedan förra året jag höll tal på den internationella kvinnodagen.

Ett år.

Mycket har hänt. Mycket har inte hänt. Mycket är kvar att hända.

Vi har blivit av med en regering, fått en ny regering, nästan blivit av med den nya regeringen, men bara nästan.

Ny regering, nya gubbar vid makten. Eller är det verkligen nya gubbar vid makten?

För mig ser de ut som samma gamla vanliga gubbar.

Som definierar oss och avpersonifierar oss. Objektifierar, manipulerar, reducerar oss.

Han stänger oss inne, håller oss på plats för sina syften. Han stänger oss ute, förvägrar oss talan. Han slår oss, våldtar oss, eliminerar oss. Och ändå är det oss han tillskriver hat och våld. Han kallar oss manshatare, våldsfeminister. Men det är inte vi som är upphov till våldet och hatet. Feminism är självförsvar. Vi kommer inte kunna krama ihjäl patriarkatet.

Jag tänker på mina systrar. Alla fantastiska systrar. Alla de jag känner och inte känner och de jag har kvar att lära känna.

Alla de där ute som finns till på olika villkor. De lever och dör. De dödas. De gör avtryck eller glider obemärkt förbi.

De är föräldrar, barn, arbetare, arbetslösa, sjuka, friska, sjuksköterskor och studenter och aktivister. De håller tal på den internationella kvinnodagen. Eller inte. De finns överallt och de utkämpar ett krig för att få finnas.

De som identifierar sig som kvinnor lever i ett samhälle som inte är till för dem. Denna världen är inte till för dem. De får inte plats i det offentliga rummet. De är inte fria i det privata.

De är utförsäkrade, slutförsäkrade, bortförsäkrade.

De kan inte gå säkra på stan. De kan inte vara trygga i sina hem. Det finns inget rättssystem som undsätter dem. För dem finns det ingen rättvisa.

Det finns ingen trygghet för de som identifierar sig som kvinnor.

Våra kroppar är varor i kapitalets maskineri.

Våra kroppar är slagfält i männens krig

Våra kroppar är måttstockar med vilka mannens heder värderas

Vi är horor som bjuder ut oss, som lockar och förför. Vi får skylla oss själva för det!

Vi är madonnor som tar hand om andra, inlåsta i hemmet, vakar vi över vår dygd.

Våld mot våra kroppar är inte ett prioriterat ämne.

Inskränkning av vår frihet är inte ett problem.

Förakt mot vår kunskap är inte en förlust.

Vi finns överallt. Men vi syns inte. Vi finns i historien men vi syns inte i historieböckerna. Vi finns på arbetsplatserna men vi syns inte i lönekuvertet. Vi finns bland våldsoffren men vi syns inte i rättssalen. Vi finns på dansgolvet men vi syns inte på scenen. Vi skriver böcker och skapar konst men vi syns inte på galorna, vi får inget pris. Vi lagar maten men vi syns inte vid middagsbordet.

Grattis! På den internationella kvinnodagen! Grattis Kvinna! Du har överlevt ett år till!

Denna världen tillhör inte oss. Därför ska vi ta den. I varje motstånd, i varje feministisk organisering, i varje kvinno- och transseparatistiskt rum av solidaritet och styrka, i varje attack på patriarkatet finns kampen. Huka er gubbar! Nu kommer vi!

Varje pojkvän, killkompis, bror eller make som givit en blomma till en kvinna på den internationella kvinnodagen, till er vill jag säga detta:

När vi har gått segrande ur striden mot patriarkat och kapitalism, när vi har krossat sexism, rasism, klassamhället och heteronormativiteten, då ska jag gladeligen ta emot din blomma. På villkor att du plockat den själv.

Om att leva på skuld

Det är hög tid att prata om skuldsättningen av studenter. Idag lever majoriteten av alla studenter i Sverige på sin egen skuldsättning. Även om utbildningen vi går (hittills) är gratis, så behöver vi fortfarande äta, bo och leva medan vi pluggar. För att inte tala om att betala dyr kurslitteratur och de dolda utgifter som finns inom många utbildningar. För att betala detta får vi tio månader per år CSN- en inkomst som till två tredjedelar bygger på att vi skuldsätter oss själva. Vi har alltså en inkomst som ligger under fattigdomsgränsen (där Sveriges Förenade Studentkårer räknar med att vi går 759 kronor back varje månad) som vi dessutom måste lämna tillbaka större delen av. Med ränta. Under sommaren är det än värre- då är vi inte garanterade någon inkomst alls.

Låt oss leka med tanken om att de som bestämde över studenters livsvillkor var tvungna att leva på skuldsättning. En riksdagsledamot tjänar i grund 61 000 kronor i månaden. Om vi för enkelhets skull inte räknar in de extrainkomster många av dom har, i form av pengar från sina partier eller den ersättning på 8000 kr/månad för extra Stockholmsbostad som de har rätt till, så blir det efter skatt en årsinkomst på 481 000 kronor (till skillnad från studenter har riksdagsledamöter en inkomst även under sommarmånaderna…). Under en fyraårig mandatperiod blir det en inkomst på 1 932 000 kr. Om de likt landets studenter levde till två tredjedelar på skuldsättning, så skulle den genomsnittliga riksdagsledamoten efter en normallång mandatperiod behöva lämna tillbaka en kvarts miljon kronor till staten. Låter det rimligt?

Men de som bestämmer över högskolepolitiken och studenternas skuldsättning behöver såklart inte själva skuldsätta sig. Om våra beslutsfattare levde under samma ekonomiska press och psykiska stress som fattigdom och skuldsättning innebär skulle det antagligen se annorlunda ut. För det finns alternativ till skuldsättning. För samma kostnad som den borgerliga regeringen satsade på att sänka restaurangmomsen hade vi istället kunnat höja alla studenters bidrag med 1500 kronor, så att den i alla fall hamnar över fattigdomsgränsen, och vi slipper gå back. Studenters fattigdom och skuldsättning är en politisk fråga som helt handlar om prioriteringar.

Men vi nöjer oss inte med att höja CSN. För oss i VSF är det självklart att utbildning ska vara något alla har rätt till, och inte något som vi tvingas skuldsätta oss in i döden för att få möjlighet att ta del av. Utbildning ska vara en rättighet, och inte något vi i praktiken köper för hundratusentals kronor. Därför är vi för studielön för alla studenter. Först då blir utbildningen fri på riktigt.

För ett universitet fritt från rasism!

Det är dags att överge en naiv syn på universiteten. Ofta ses upplysning och akademisk utbildning som lösningen på våra problem med rasism och sexism. Man jämför nöjt stödet för Sd i Lund med deras stöd i de omgivande kommunerna och tycker sig se att universitetet motverkar rasism. Rasismen görs till en fråga om utbildning. Men det är inte så enkelt som att någon objektiv upplysning kommer lösa våra problem, stoppa diskriminering och upplösa rasism eller för den delen sexism. Rasismen är inte en åsikt vi studerar bort, det är en politisk maktstruktur som är intimt förknippad med ekonomiska och samhälleliga problem, med klassamhället och kolonialismen. Rasismen finns i högsta grad även i universitetsvärlden. Vi behöver syna akademin i fogarna, studera rasismen och dra fram skiten i ljuset.

Lunds universitet och den omgivande studentmiljön har en lång historia av rasism. Från 1800-talets rasbiologi, via den karneval som 1934 hyllade Hitler och upprättade koncentrationsläger i Lundagård, över i de konservativa studentföreningarna som hyllade Karl XII på 30 november. Denna marsch var central både för den moderna fascismen och de som arbetade för att stoppa den. Anatomiska fakulteten i Lund, med ett tydligt arv av rasbiologi och nazistiska professorer, lades ner först 1995. För bara ett par år sedan anordnade Hallands nation en slavauktion som underhållning på en av sina sittningar. Detta ursäktades sedan med att ingen ont menades, och att studenterna ”bara skämtade”. På många nollningar är det idag standard att klä ut sig till ”arab” eller andra rasistiska stereotyper. Under hela denna period har världen kring universitetet bidragit till att normalisera rasismen, och ge den antingen ett vetenskapligt eller ett ”spexigt” ansikte. Vi är så vana vid det att vi knappt märker av rasismen och orientalismen.

Samtidigt som detta gång på gång sker vid ett av landets ledande universitet så är nidbilden av den typiske rasisten omvänd. Den typiska rasisten framställs som en outbildad bondlurk, som ständigt stavar fel i sina hatkommentarer på internet. Detta trots att Researchgruppens undersökning av näthatet avslöjade att hatarna och rasisterna finns överallt. De är få till antalet, men de genomborrar hela samhället, med ett stort undantag: den absoluta majoriteten är män. Denna bild av den typiska rasisten, som någon som nästan är utstött ur samhället, bidrar bara till att göra oss blinda för den accepterade rasism som produceras i samhällets mest accepterade och statusfyllda delar. Visst finns det rasister på landsbygden. Visst finns det nazistiska sekterister. Det har vi märkt både i Kärrtorp och på Möllevången. Men i längden är den absolut farligaste rasisten den som står osynlig mitt framför oss, vars åsikter normaliseras och upphöjs till ”allmänt förnuft”. I förlängningen är den statliga och accepterade rasismen farligare än den sekteristiska. Därför är rasismen i studentvärlden och vid universitetet så oroande.

Som historiker och samhällsvetare får man inte tro på slumpen. Vi måste istället söka svar. Det är därför vi måste analysera universitetens roll. Det är uppenbart att rasism inte är någonting som sker i samhällets periferi- det har ofta varit fullkomligt accepterad toppforskning. Varken universitet eller den omgivande studentvärlden har varit immun mot den rasism som har präglat resten av samhället. Hyllningar av Hitler och nationalistiska tåg till Karl XII:s minne måste ses i en kontext- en kontext där rasismen sprider sig långt in i etablerade partier och organisationer. Och där både den akademiska forskningen och spexande studentföreningar bidrar till att normalisera den.

Den röda tråden är just att rasismen normaliseras. Ofta avväpnas den genom ett skimmer av spexighet: ”det är ju bara studenter som skämtar”. Det blir ok att anordna koncentrationsläger och att måla sin till en black-face-slav. En övervägande vit studentvärld tar sig rätten att driva med folkmord och rasistiska stereotyper.

Vi får inte heller glömma var det moderna Sd skapades. Det är inte många år sen som Jimmie Åkesson och Björn Söder skissade grunddragen för det som blev Sveriges mest uppenbart rasistiska parti. Det skedde såklart här i Lund, bara ett stenkast från AF-borgen.

Ytterligare en uppseendeväckande händelse ägde rum våren 2013. Den ”politiskt obundna” föreningen Studentafton anordnade då en debatt om integration, där Erik Ullenhag från Folkpartiet och Jimmie Åkesson, Sd, medverkade. Denna debatt är långt ifrån så oskyldig som den kan se ut vid första anblicken. Debatten centrerar mellan ett uppenbart rasistiskt parti, Sd, och ett parti vars rasism inte är lika utpekad. Debatten sker mellan ett parti alla överens om är rasister och ett parti som stöttar REVA och ville ha obligatoriska språktest, samtidigt som solidariska och antirasistiska röster är helt frånvarande. Den förening som utger sig för att inte ta politisk ställning låter här rasisterna helt sätta dagordningen, och debatten sker mellan två nyanser av rasism: en accepterad och en som håller på att bli det. Ett tydligt exempel på hur rasismen sätter dagordningen, och rasistiska åsikter normaliseras.

Flera universitet bestämde sig i valrörelsen för att släppa in öppet nazistiska (inte rasistiska, inte invandringskritiska: nazistiska) partier. Detta innebär inte bara att nazister öppet kan sprida propaganda på våra universitet och högskolor. Det innebär också många studenter inte kommer kunna känna sig trygga när dom rör sig på sitt universitet. Invandrare, homosexuella, vänsteraktivister… Listan över nazisternas hatobjekt är lång, och vi vet hur våldsamma de kan vara. Hur kommer det sig att universiteten, de institutioner som ska representera den mest avancerade forskningen i världen, inte kan komma till en så enkel slutsats som att i praktiken ta avstånd emot nazism?

Alltför länge har rasism frodats och normaliserats i studentvärlden. Det är dags att bygga en rörelse av studenter och akademiker och göra universiteten till våra universitet. Vi måste skapa en tydligare antirasistisk närvaro vid universiteten. Nazistiska partier ska inte få synas på universiteten, ”spexiga” rasiststereotyper ska inte passera obemärkt och orientalistisk kurslitteratur ska släpas fram i ljuset. För ett universitet fritt från rasism!

Marxistisk teori och analys

Sök vår kurs i marxism! Under våren håller Vänsterns Studentförbund en kurs i marxism på Kvarnby folkhögskola. Kursen går på kvartfart och på distans, med tre träffar på plats i Malmö. Marxism, intressanta diskussioner och härlig folkhögskolestämning utlovas!

OBS! Enbart för folk som inte identiferar sig som män!

 

Sök kursen här!

För ett universitet fritt från rasism!

Vecka 48 är det dags för antirasistisk kamp på lärosätena. Det är dags att sätta hårt mot hårt mot rasism, fascism och kolonialism i våra skolor. Det är hög tid att vädra ut akademins unkna rum. Framåt för en konfrontativ antirasistisk rörelse på högskolor, universitet och folkhögskolor!

Tanken på akademin som en fri och upplyst plats är absurd när den indränkt i rasism och kolonialism. Sveriges högskolor och universitet har varit viktiga i landets koloniala historia, strukturella rasism och fascistiska rörelser. Vi är många antirasister och rasifierade som blivit motarbetade, diskriminerade och bemötta med hat under akademins tak. Det är nog nu. Så länge akademin är full av rasism kan den aldrig vara fri.

Vänsterns Studentförbund uppmanar till direkt antirasistisk kamp inom den högre utbildningen. Inga organiserade fascister ska få agera ostört, rasistiskt och kolonialt agerande och tänkande ska bemötas, all kurslitteratur som uttrycker rasistiska utgångspunkter ska tas bort från undervisningen, rasistiska forskare konfronteras och ställas till svars och vi studenter ska gå ihop och organisera oss för en skola fritt från förtryck.

Ta tillbaka akademin från rasisterna, för en framtid utan förtryck. Ta tillbaka framtiden!

Inga studieavgifter på våra universitet!

Trots att vi har fått en ny regering fortsätter angreppen på den fria och avgiftsfria utbildningen. Redan 2010 infördes studieavgifter för utomeuropeiska studenter och sedan dess har angreppen varit många. Regeringen har försökt göra våra universitet till privata stiftelser, infört gräddfiler för utbytesstudenter som betalar för sin utbildning och gjort sitt yttersta för att öka studenters skuldsättning. Nu kommer nästa förslag, som går ut på att studenter som går utbildningar med internationella samarbeten ska tvingas betala avgifter som sina studier. Det är inget annat än ett angrepp på den fria utbildningen.

Vi manifesterar måndag 26/10 utanför AF-borgen för att visa att vi aldrig accepterar studieavgifter vid våra universitet. För oss är det självklart att utbildning ska vara gratis. En gratis högre utbildning gör utbildningen tillgänglig för alla, och inte till en lyxvara för de rika. Och vi vet att om vi accepterar avgifter för vissa studenter, kommer det snart att införas avgifter för alla studenter. Vi måste hålla ihop.

Vi är inte heller nöjda med dagens studentpolitik. Vi som pluggar tvingas idag leva på en inkomst som ligger under fattigdomsgränsen, och inte nog med det: vi tvingas lämna tillbaka huvuddelen när vi pluggat klart. Vi lever fattigt under studietiden, och skuldsätter oss livet ut.

Därför uppmanar vi alla studenter som är trötta på skuldsättningen: ta med era skuldbevis vi får från CSN, så bränner vi tillsammans upp dom! Vi måste protestera mot hur vi tvingas leva idag, och mot regeringens angrepp på oss. Vi accepterar inga studieavgifter, och vi vägrar vara tacksamma för de smulor vi får idag.

Universitetet tillhör oss!

Stoppa den omänskliga jakten på papperslösa!

Sedan snart en vecka pågår Mos Maoirum, den operation som har kallats REVA på steroider. Snutar i hela EU jagar nu papperslösa, som inte anses ha rätt att vara här. Medan flyktingar drunknar i Medelhavet satsar EU på att bygga murarna högre, och att sparka på dom som redan är mest utsatta. Fort Europas murar växer sig allt högre och de värsta fascisterna är inte längre de små, populistiska partierna inom extremhögern. De som står bakom detta är de största och mäktigaste partierna i EU, och där har både sossar och moderater blod på sina händer.

Snutar stoppar, kräver legitimation och trakasserar människor enbart utifrån utseende, och de hotar att deportera de som de inte anser ha rätt att vara här. Människor som redan alltför ofta utnyttjas och är otrygga jagas nu av uniformerade gäng i våra tunnelbanor och på våra gator.

Politikerna i den nya regeringen fördömde REVA när Alliansen satt vid makten Nu sker REVA igen, och politikerna är tysta: ny regering men samma skit. De passar på att fördöma rasismen när det passar dom, men ignorerar den när dom har makt att säga ifrån. Det är inte dom och deras vänner som riskerar att deporteras.

Snuten och politikerna har valt sida. Det har vi också. Vi är trötta på att flyktingar klassas som kriminella och att våra vänner trakasseras av snutar i tunnelbanan. Vi vet att ingen människa kan vara illegal, och att det är hög tid att krossa alla gränser, riva alla murar och störta fort Europa.

Nu på tisdag så ses vi för att kraftigt markera vårt missnöje mot polisens skoningslösa och fascistartade jakt på papperslösa som för närvarande pågår för fullt. Vi ses klockan 17:30 tisdagen den 21/10 på stortorget i Lund. Demonstrationen är partipolitiskt obunden och arrangeras av Periferiet och Vänsterns studentförbund.Det blir demonstration och tal, ta gärna med banderoller, facklor och annat som gör tåget vackrare, men lämna partipolitiken hemma.

Fuck Mos Maoirum!

Vi har inget val.

Den senaste veckan har handlat mycket om valet. Den tid då stora Partier och Allianser styrde staten ser ut att vara över: istället får vi någon form av kaos utan tydlig majoritet, där ”höger”- och ”vänster”-partier blir omöjliga att skilja från varandra. Den liberala demokratin har helt tappat kontakten med verkligheten, och nått ett stadium som bara påminner om en såpopera. Både den liberala sagan om frihet och den socialdemokratiska visionen om ett folkhem verkar ha tappat sin livslust. Istället växer ett formlöst missnöje, som i brist på andra kanaler faller in i rasistiska skepnader.

Det gångna valet handlade mycket om rasisterna i Sd. Det är befogat. Rasisterna tar allt mer plats både i riksdagen och hela den politiska diskursen. Vi ser hur även andra partier talar deras språk, samtidigt rivs romska läger och flyktingar drunknar i Medelhavet. Rasismen omringar oss.

Som reaktion har vi sett en ny antirasistisk rörelse blomma upp, i form av ett sprudlande ström av protesterande jobbare, studenter och ungdomar. Samhället har mobiliserat, som svar på rasisternas ökade närvaro. Vi antirasister har jobbat hårt, och vi har i ofta hård motvind lyckats bygga en spretig och sprudlande antirasism. Vi har trotsat kålsuparliberaler och polishästar, betalat ett dyrt pris i misshandlade kamrater och hån från högern. Tyvärr till begränsad nytta: rasistpartiet fördubblar sitt stöd i valet.

Det vi ser idag är att den antirasism vi ägnat oss åt har varit för defensiv, och snarare reaktiv än offensiv. Vi lägger alldeles för mycket av vår energi på att följa efter fascistiska partiers valcirkusar, och i förlängningen på att försvarar något som inte är vårt: den liberala demokratin. Vi slåss i strider vi inte ens borde behöva ta. Striden mot rasism och för alla människors lika värde, är strider som all världens liberaler borde stötta oss i, och antirasismen borde vara inbyggd i den liberala samhällsstrukturen. Men liberalismen är rutten och tycker det är viktigare med språktest, fort Europa och REVA. När borgarna är koloniala rasister tvingas vänstern bli liberaler. Vi förlorar makten över vår egen agenda och våra radikala frågor försvinner: högerförskjutningen är komplett.

I hårdare ekonomiska tider skärps klasskampen, och samhället polariseras. Det är så vi ska se det senaste årets våld från staten och fascisterna. Samtidigt som konflikterna i samhället skärps tappar parlamenten sin verklighetsförankring. Demokratins kanaler för att administrera klasskonflikter har rostat igen. Berlusconi med sina postpolitiska, halvt fascistiska porrclowntendenser är den typiske framtida politikern.

Vi behöver ta initiativet, tvinga dagens nyfascism att svara på våra frågor, så att det blir uppenbart för alla att de inte har några svar. Vi behöver bygga rörelser på landsbygden, där vänsterns knappt finns, och vi behöver tränga in i de vita villakvarteren i städerna där vi aldrig känner oss hemma. Vi behöver ta fighten till de vita och rika rum, som idag ger sken av att leva utanför den politiska verkligheten. Vi behöver ställa frågor som övergår den liberala demokratins förstånd. Vi har med andra ord mycket att göra.

Ses i kampen! Nu tar vi tillbaka framtiden!

Terminens första möte

Nu på torsdag håller VSF ett planeringsmöte inför hösten. Alltifrån studiecirklar till nyrekrytering skall diskuteras, så ta med dig en kompis och dyk upp på svartbrödersgatan 3 klockan 18:00 så ser vi tillsammans till att Lund blir rödare än någonsin!

Allt solidaritet med Yara och alla andra asylsökande!

I början av Juli fattade migrationsverket beslut om att utvisa sextonåriga Yara Hyasat trots att hon levt hela sitt liv här. Det är här hon har gått i skolan och det är här hon är organiserad i Ung Vänster för en rättvisare värld. Av ideologiska och etiska skäl kommer VSF Lund alltid att stå bakom de som kämpar för en human asylpolitik men självklart gör det extra ont när det är en av våra egna som drabbas av migrationsverkets stenhårda och inhumana flyktingpolitik.

Vi vill i detta stödmeddelande visa vårt helhjärtade stöd till Ung Vänsters kampanj #yaraskastanna och alla andra som kämpar för en human asylpolitik. En dag kommer historien att ge oss rätt.

Antaget av VSF Lunds styrelse den 25/7-2014.